12 Oktober
Hej hopp!
Funderade på en sak idag..hur kommer det sig att det finns människor som inte alls har känslor för någon annan än sig själva? Egentligen ser man ju dessa personer runt omkring sig mest hela dagarna fast man kanske inte vet vilka/vem dom är eftersom dom ser så snutteputtigt söta ut utanpå..eller?
Hamnade i en sån situation idag varav anledningen till att jag kom att fundera på det..
Att räkna med att omgivningen ska ställa upp men aldrig kunna vaa hjälpsam och kärleksfull själv. Att kunna "offra" en dag eller en kväll för att göra någon annan glad. man har ju trots allt 365 dagar på ett år och tanken är väl att man ska leva några sånna förhoppningsvis. Jag vet inte. Kanske är jag lika dålig själv på detta trots att jag inte ens är medveten om det. Känns dock inte så. De jag tycker om och älskar visar jag på många sätt att jag faktiskt gör det. Exempelvis via ett sms, ett telesamtal, spontanbesök, omnämnande i blogg eller facebook, köper en liten present, ger en extra kram. Tänk vad skönt det känns då att få veta att man visat sina känslor och gjort någon annan människa glad, på bara nån minut eller timme! Jag önskar att jag själv få ta emot många sånna tillfällen när jag behöver dom!- Som man behandlar andra blir man behandlad själv- Klokt.
Har även varit med om underbara tillfällen även idag =) Livet är bra ibland! Och kommer bara bli bättre känns det som. Pusselbitar som faller på plats och känslor som åker bergochdalbana på ett bra sätt. vem trodde detta för 4 år sedan? När allt rasade... när min älskade farmor dog. Den enda som egentligen lyssnat med 2 öron och känt med sitt hjärta på samma sätt som jag gör. Den som visste ALLA hemligheter och höll tyst om det, den som höjde mig till skyarna inför många andra som blev gröna av avund... Hon som jag älskar och alltid kommer älska. Hon som jag besökte efter jobbet varje dag i 1 månads tid ungefär. Till jobbet på morgonen, slutade 17, kom dit 17-19 sedan hem och äta sedan sova, upp till jobbet igen och samma visa. MEN aldrig aldrig att det var nåt problem för min del, snarare lycka att spendera tiden med henne där, den sista tiden. usch vad ont.
Min dåvarande pojkvän som var en "pojke" på alla sätt det gick att vara. Fixade inte allt som hände utan drog när han inte fick spela dataspel och lana utan blev tvungen att hjälpa mig ur krisen att farmor fått canser. MEN det skulle vara min lycka! Att han gick och jag insåg att jag inte ens älskade honom, att vilja vara själv trots stor kris, att träffa Samuel, jisses DÅ började livet! Här är vi nu och kör järnet! =) Förlovade i Paris ( Min flickdröm), köpt hus på solkusten, fasta jobb, möjlighet att resa, trygghet, kärlek och människor som gör oss glada. Livet är rätt bra trots allt hörrni! Och var Farmor skulle varit stolt över mig!
//M
Funderade på en sak idag..hur kommer det sig att det finns människor som inte alls har känslor för någon annan än sig själva? Egentligen ser man ju dessa personer runt omkring sig mest hela dagarna fast man kanske inte vet vilka/vem dom är eftersom dom ser så snutteputtigt söta ut utanpå..eller?
Hamnade i en sån situation idag varav anledningen till att jag kom att fundera på det..
Att räkna med att omgivningen ska ställa upp men aldrig kunna vaa hjälpsam och kärleksfull själv. Att kunna "offra" en dag eller en kväll för att göra någon annan glad. man har ju trots allt 365 dagar på ett år och tanken är väl att man ska leva några sånna förhoppningsvis. Jag vet inte. Kanske är jag lika dålig själv på detta trots att jag inte ens är medveten om det. Känns dock inte så. De jag tycker om och älskar visar jag på många sätt att jag faktiskt gör det. Exempelvis via ett sms, ett telesamtal, spontanbesök, omnämnande i blogg eller facebook, köper en liten present, ger en extra kram. Tänk vad skönt det känns då att få veta att man visat sina känslor och gjort någon annan människa glad, på bara nån minut eller timme! Jag önskar att jag själv få ta emot många sånna tillfällen när jag behöver dom!- Som man behandlar andra blir man behandlad själv- Klokt.
Har även varit med om underbara tillfällen även idag =) Livet är bra ibland! Och kommer bara bli bättre känns det som. Pusselbitar som faller på plats och känslor som åker bergochdalbana på ett bra sätt. vem trodde detta för 4 år sedan? När allt rasade... när min älskade farmor dog. Den enda som egentligen lyssnat med 2 öron och känt med sitt hjärta på samma sätt som jag gör. Den som visste ALLA hemligheter och höll tyst om det, den som höjde mig till skyarna inför många andra som blev gröna av avund... Hon som jag älskar och alltid kommer älska. Hon som jag besökte efter jobbet varje dag i 1 månads tid ungefär. Till jobbet på morgonen, slutade 17, kom dit 17-19 sedan hem och äta sedan sova, upp till jobbet igen och samma visa. MEN aldrig aldrig att det var nåt problem för min del, snarare lycka att spendera tiden med henne där, den sista tiden. usch vad ont.
Min dåvarande pojkvän som var en "pojke" på alla sätt det gick att vara. Fixade inte allt som hände utan drog när han inte fick spela dataspel och lana utan blev tvungen att hjälpa mig ur krisen att farmor fått canser. MEN det skulle vara min lycka! Att han gick och jag insåg att jag inte ens älskade honom, att vilja vara själv trots stor kris, att träffa Samuel, jisses DÅ började livet! Här är vi nu och kör järnet! =) Förlovade i Paris ( Min flickdröm), köpt hus på solkusten, fasta jobb, möjlighet att resa, trygghet, kärlek och människor som gör oss glada. Livet är rätt bra trots allt hörrni! Och var Farmor skulle varit stolt över mig!
//M
Kommentarer
Trackback
